1.INLEDNING  Hitler, Adolf, 1889-1945, tysk nazistisk politiker, Tysklands rikskansler och diktator 1933-45, från 1934 statsöverhuvud med titeln Führer und Reichskanzler (ledare och rikskansler).
2.POLITISK BIOGRAFI 2.1.HITLERS VÄG TILL PARTILEDARSKAPET Adolf Hitler föddes i Braunau i Österrike. Åren 1908-13 bodde han i Wien, där han förgäves sökte vinna inträde vid stadens konstakademi. Under dessa år försörjde han sig med tillfälliga arbeten och kom därvid i kontakt med de i Wien förhärskande nationella och socialistiska rörelserna. Under intryck härav lades grunden till hans politiska uppfattning, som omfattade antimarxism, antisemitism och pangermansk nationalism. Under första världskriget tjänstgjorde han som frivillig i den tyska armén och avancerade till korpral. Efter kriget kom han i kontakt med Tyska arbetarpartiet, som omdöptes till Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet (NSDAP) 1920.
Hitler, som blev partiets ledare (Führer) 1921, förde en hatisk kampanj mot de villkor som Tyskland pålagts i Versaillesfreden och mot den tyska regeringen, som hade accepterat dem. I samarbete med nationalistiska officerare, bl.a. Erich Ludendorff, genomförde han den s.k. ölkällarkuppen i München 8-9 november 1923 i avsikt att starta en nationell revolution. Kuppen, som misslyckades, renderade honom en knappt nio månader lång fängelsevistelse i Landsberg i Bayern, under vilken han författade Mein Kampf, ett verk präglat av rasistiskt elittänkande och antikommunism samt genomsyrat av pangermansk nationalism och våldsam kritik av Versaillestraktaten.
2.2.MAKTÖVERTAGANDET I TYSKLAND Efter sin frigivning reorganiserade Hitler 1925 det nationalsocialistiska partiet. Internt omdanades partiet efter rent militärt mönster med Hitler som dess enväldige ledare, samtidigt som han utåt knöt kontakter med såväl socialistiska arbetargrupper som med nationella element från storfinansen. Resultatet blev en markant framgång vid valen 1930, där partiet med 107 mandat i riksdagen blev Tysklands näst största parti. Framgången fullföljdes vid riksdagsvalen i juli 1932, där nationalsocialisterna fick 37 % av rösterna och med 230 mandat blev riksdagens största parti, utan att dock ha vunnit absolut majoritet. Den 30 januari 1933 blev Hitler rikskansler i spetsen för en nationellt borgerlig koalitionsregering. Genom att skickligt utnyttja den kort därefter inträffade riksdagshusbranden och hänsynslöst genomtvinga extraordinära åtgärder utmanövrerade Hitler snabbt de övriga koalitionspartierna och samlade makten i sin hand.
Efter en blodig utrensning av maktrivalerna inom partiet 30 juni 1934 ("de långa knivarnas natt") valdes Hitler, med stöd av ledande män inom industrin och generalstaben, enhälligt till Hindenburgs efterträdare som rikspresident, samtidigt som han kvarstod som rikskansler. Som ledare, Führer, styrde han därefter Tyskland med diktatorisk makt intill sin död.
3.HITLER OCH DEN NAZISTISKA IDEOLOGIN Hitler byggde sin statliga organisation och även partiapparaten på grundtanken att staten och nationen står över individen. I nationen finns en elit av ledare, som representerades av partiet, och den högste ledaren, der Führer, förkroppsligade i sig nationens sanna vilja. Till honom bands alla genom en personlig trohetsed. Också bland nationerna fanns en elit, de germanska eller "ariska" folken, som var herrefolken. Främst bland dem var den tyska nationen, innefattande alla tyskspråkiga. Lägst stod judarna och de slaviska folken.
Med sin hänsynslöst demagogiska talekonst, som underbyggdes av en dittills osedd propagandateknik, vädjade Hitler till det i den ekonomiska krisens Tyskland starkt utbredda missnöjet och lovade arbete och bröd till alla samt Tysklands återupprättande i Europa. Inrikespolitiskt lyckades Hitler efter maktövertagandet 1933 minska och efter något år helt övervinna arbetslösheten, bl.a. genom igångsättandet av stora offentliga arbeten, införande av arbetsplikt och genomförande av en snabbt accelererande upprustning. Storindustrin gynnades, medan landets ekonomi organiserades efter strama linjer och från 1936 i allt högre grad inriktades på upprustningen. Samtidigt inleddes judeförföljelser, och politiska motståndare fängslades och fördes till koncentrationsläger.
Hitlers eget intresse koncentrerade sig dock främst på utrikespolitiken. Hans första viktigare åtgärd var att demonstrativt lämna Nationernas förbund 1933 samt därefter att åsidosätta Versaillestraktatens bestämmelser, bl.a. genom införandet av allmän värnplikt 1935 och inmarschen i det demilitariserade Rhenlandet 1936. Sedan upprustningen gett tillräckliga maktresurser inledde Hitler en aggressiv utrikespolitik, som resulterade i införlivandet av Österrike i mars 1938 samt, efter Münchenöverenskommelsen i september samma år, Sudetenland. Efter att i mars 1939 ha ockuperat den återstående delen av Böhmen och Mähren reste Hitler krav på Gdañsks och den s.k. polska korridorens återförening med Tyskland.
4.HITLER UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET Sedan Hitler genom icke-angreppspakten 23 augusti med Sovjetunionen nått en uppgörelse med sin mest utpräglade motståndare tycks han ha räknat med att kunna genomföra sina krav gentemot Polen utan att detta skulle ge upphov till krig mot västmakterna. Då emellertid Storbritannien och Frankrike efter Hitlers anfall mot Polen 1 september förklarade Tyskland krig kom Hitlers intresse under de följande åren främst att ligga på det militära området. Hans personliga insatser på detta område bestod bl.a. i beslutet om aktionen mot Danmark och Norge 1940, ändringen av anfallsplanen mot Frankrike, som 1940 ledde till segern på västfronten samt anfallet mot Sovjetunionen 1941.
De från 1942 allt oftare återkommande militära nederlagen minskade inte hans makt. På storslagna massmöten utnyttjade han sin demagogiska skicklighet och fick det tyska folket att ytterligare uppoffra sig. Rasförföljelserna nådde sin kulmen och i förintelselägren avrättades miljontals judar samt många av Hitlers politiska motståndare. År 1941 hade Hitler själv övertagit ledningen för krigsmakten, och när krigslyckan vände utfärdade han en allmän order om att alla ställningar skulle hållas. Missnöjet i officerskåren växte sig starkare och kulminerade i ett misslyckat attentat mot honom 20 juli 1944. Hitler behöll sin diktatoriska maktställning in i det sista. Sedan sovjetiska armén omringat Berlin och situationen blivit ohållbar begick han 30 april 1945 självmord tillsammans med Eva Braun, som han gifte sig med dagen innan, i rikskansliets bunker i Berlin.
Inom modern forskning förnekar ingen att Hitler var en skicklig politiker - hans framgång berodde på att han och nazistpartiet bättre än några andra utnyttjade masspolitikens medel: välregisserade stormöten, retorik, filmer etc. Som militär strateg var han dock undermålig, och under andra världskrigets lopp greps han av storhetsvansinne; för krigets alla mänskliga katastrofer bär han det moraliska ansvaret.



Mats


betyg vet ej